Annarè

Mitt liv är kaos!

* C-uppsatsen är igång för fullt och det börjar bli stressigt
* D vill ha mig tillbaks och jag vet inte
* B (nr 1) har tagit kontakt med mig igen och jag blir knäsvag
* Jag har blivit tjock och orkar inte träna
* Bieffekterna av mina mediciner börjar kännas allt mer
* Börjat bli sugen på alkohol dagligen?

Det räknas väl som kaos?

Idag blir det

1. Psyk
2. Skriva C-uppsats med K
3. Evenetuellt träffa mr B.

Och det är en annan B än den där skitstöveln, promise!!! Aldrig att jag skulle gå tillbaks till honom, hu.
Men denna B är inte mkt bättre. Eller jo, han är ju det. Men han går tusen steg i förväg och sa att han inte visste om han ville träffa mig. För att? Jo, för att han visste inte om han ville inleda ett förhållande med mig. NÄ men DUH! Vi har träffats TRE gånger?! Känns konstigt att argumentera emot honom men sa bara att jag begär inte att han vet vad han vill i ett så tidigt stadium, utan att vi helt enkelt kan börja med att lära känna varandra. Jävligt konstig situation så vi får se hur det går. OM vi ska ses, han visste inte om han hann. Och i så fall ska vi ses nästa vecka?! NÄSTA VECKA?! Ah, detta kommer inte blir något. Men kan testa att träffa honom i alla fall.

Vafan. Så bitter på killar.

Jag är så förvånad och TACKSAM att jag fortfarande har läsare kvar. Tack för att ni hänger med mig fortfarande. Jag ska försöka göra den här bloggen lite roligare. T.ex. genom att lägga upp en bild på mig själv  idag =) Om det nu är så roligt. Typ "dagens outfit". Höhö. För jag är ju värsta fashionistan.

Här är jag idag i alla fall =)



Här ser ni fettot i all sin "prakt".... Åh.

Blir gymmet idag. Och sen Desperate Housewives =D

Kram på er

Har en överenskommelse med mig själv. För jag vet att jag har noll disciplin när det kommer till mat, numera. Så: Varje gång jag ätit något onyttigt/överätit över huvud taget OCH inte ska iväg så ska jag kräkas upp det. Om jag ska iväg så kan jag inte, för jag blir helt svullen i fejset. Och röd som fan i ögonen, som att jag gråtit. Se till att alltid ha cola zero hemma i kylen, det brukar underlätta att få upp.

Tabbe att baka igår. Tabbe tabbe tabbe. Gav bort mer än hälften till en vän. Nu ligger de små vaniljdrömmarna i en liten korg på köksbordet och ropar på mig. Men jag är inte sugen, faktiskt. Har nyss ätit frukost, müsli med miniyoghurt.

Ska ta mina mediciner (urk, hatar den orala lösningen, smakar pekka), sminka mig och göra mig iordning för handledning inför c-uppsatsen med K som jag skriver med, sen blir det gymmet för att få bort tjocka magen, lyfta röven och få bort gäddhänget. Det är mina mål. Resten går väl på automatik hoppas jag, eftersom jag kör kondis med. Förutom axlar och rygg då, de hade jag också behövt träna. Men det är inte prio. Har kontant ont där också... (Vilket egentligen ger mig ännu mer skäl att träna dem!).

Igår kom killen jag är på "g" med hem från USA, hoppas han hör av sig idag. Förstår om han var dödstrött igår, vet inte ens när han kom hem, glömde att fråga. Så jag förväntade mig inget sms eller samtal från honom igår. Men idag tycker jag att han gott kan skicka ett litet sms i alla fall.

Om inte så är han skitstövel nr 4 för i år (om det nu inte visar sig att det har hänt något och det är därför han inte kunnat höra av sig). Och det är bara april, herregud =(

Ni märker kanske att jag bedövar min smärta med killar. Och på sista tiden har jag gjort det med alkohol också. Festat som en äkta Kissie. Fick en mindre kollaps när jag skulle se Takida med en vän förra veckan. För lite mat + för mycket alkohol + bas som heter duga + Massa folk som knuffas + Lite luft = Svimfärdig Anna. Bokstavligen svimfärdig. Fick säga till min kompis och hon ledde mig ut ur folkmassan. Gick och satte oss ner och jag gick och beställde vatten. Ingen kul kväll. Läskigt var det. Min kropp sa väl ifrån helt enkelt. Och jag märker varningstecknet när jag blir sugen på alkohol. Sugen på att bli full. Mitt i veckan, mitt på dagen. Har ju en fd. missbrukare i familjen och en del menar ju att det är ärftligt...

Nej, så långt ska det inte gå.  Kan inte vara bipolär, halvbulimiker, OCH alkoholist. Speciellt om man planerar att bli kurator på psyk ^^

Nu gormar klockan på mig att jag måste lägga på ett kol! Ciao!

Det har gått överstyr. Tänkte lägga bantandet på hyllan vilket jag gjort. Inget mer kaloriräknande, inget mer hängandes över toaletten med fingrarna i halsen. Inget mer kritiskt granskande. Utan fokus på att må bra.

Åt helvete har det gått. Har hållt mig till planen, men har blivit så fet och ful. Måste ner i vikt nu. Visserligen har jag tänkt - hellre fet och lycklig än en ledsen pinne. Men nä. Jag vill bli en pinne. I alla fall måste magen väck och rumpan upp. Så nu blir det andra bullar Dvs inga bullar alls :P Höhö.

Ingen mer skräpmat. Inga stora frukostar, som jag älskar. Ingen glass, inget godis. Inga totalförbud heller visserligen, för det slutar bara i hets och spyor. Uärk. Har varit inne på att spy upp maten ibland men låtit bli. Duktigt va? ...

Så. Idag blir det gymmet, efter skolan. Skulle gjort det i morse innan psyk men försov mig från både träning och samtal. Skit. Näst-sista samtalet också. Sen går hon på mammaledighet. Vad är det, min tredje kontakt på psyk som blir gravid. Kul för dem, men åh... Så pallar inte med fler psykologbyten nu. Blir läkarkontakt och en stödkontakt. Sen flyttar jag från denna hålan.

Over and ooout
/Fat bastard

ARG BESVIKEN OCH TRÖTT PÅ MÄN ARG BESVIKEN OCH TRÖTT PÅ MÄN ARG BESVIKEN OCH TRÖTT PÅ MÄN ARG BESVIKEN OCH TRÖTT PÅ MÄN ARG BESVIKEN OCH TRÖTT PÅ MÄN ARG BESVIKEN OCH TRÖTT PÅ MÄN ARG BESVIKEN OCH TRÖTT PÅ MÄN ARG BESVIKEN OCH TRÖTT PÅ MÄN ARG BESVIKEN OCH TRÖTT PÅ MÄN ARG BESVIKEN OCH TRÖTT PÅ MÄN ARG BESVIKEN OCH TRÖTT PÅ MÄN...

FAN!!!!!!

Blir fel varje gång :(

I min kundkorg på ICA idag fanns:

* Cola zero
* x antal energidrycker
* Ballerinakex
* Oreo
* Bindor

Talar för sig självt va?

Energidryckerna är framför allt till mitt paper-skrivande... Fast det går framåt :-) Snart är det dags för C-uppsats...

Nu var det länge sen jag skrev. Har velat skriva, men inte orkat. Varit så mycket nu. Kärleken, depressionen, tröttheten, skolan. Några dagar efter att det tog slut med D stötte jag på en annan. Vad fan är det för fel på mig? Vad är det för signaler jag sänder ut?

Var ute med min bästa vän M <3, dansade och hade skitkul. Brydde mig inte ett skit, bara snurrade runt och dansade. Kanske är det det som gör att killar dras till en? Många som var sliskiga och tafsade, en tog mig i håret(???). Haha jag var helt svettig och underhåret likaså. Haha. Men så satt han där. Helt själv, med sitt glas. Vilka ögon. Våra blickar möttes, vi log mot varandra. Jag dansade vidare, M bekräftade att han tittade på mig. Så möttes våra blickar kontinuerligt under hela kvällen. Så vacker. När kvällen var slut vinkade jag hejdå till honom, han vinkade tillbaks. Vi gick mot garderoberna, tog på oss och skulle precis gå. M sa att han stack ut huvudet runt hörnet och sen kom han fram. Bad om mitt nummer, vilket han givetvis fick.

Dagen efter ringde han mig och vi pratade i ca en timme. Kom fram att han är 2 år yngre än mig. Men jag bryr mig inte. Då hade jag inte hunnit få några känslor för honom oavsett. Berättade för honom att jag precis kommit ur ett 3 år långt förhållande och vi kom överens om att hålla det på en vänskaps-nivå. Ehehehe. Så var det med det.

Ett par dagar senare träffades vi på stan, tog en fika. Träffades några gånger, bara pratade och hade det trevligt. Har gått på gymmet några gånger tillsammans, hehe. Han tycker om att köra sin bil, så en gång åkte vi bara runt. Känslorna kom. Frågade honom om jag fick röra vid hans hand, det fick jag. Och känslorna bara exploderade. Helt sjukt. Har aldrig känt så mycket bara av att röra vid någons hand. Hörde hur han började andas tyngre. Wow. Fjärilar i magen. Gav honom en puss på kinden. Sen kysstes vi.

En annan dag åkte vi till Malmö, gick på museet vid Slottsparken. Det var så sjukt mysigt. Då och då, när vi var ensamma, smög han upp bakom mig och sniffade mig i nacken. Åh. Underbart.

Efter det har vi haft någon konflikt, t.ex. om att han är sjukt dålig på att svara på sms och samtal. Jag vill inte vara den som jagar efter den andra. Och han sa förlåt, men han har tydligen väldigt sällan mobilen på sig. Och jag vet att han har haft fullt upp. Men ändå.

Men all good things come to an end. Av någon anledning kan han inte gå in i något seriöst. Det sa han efter att vi haft sex. Grät.

Men vi har haft sex igen ändå. Två gånger till. Andra gången avbröt han mitt i för han skulle träffa en kompis. Kände mig som en jävla hora. Ignorerade honom i fyra dagar, till slut skickade han ett sms och frågade varför jag inte hört av mig. Det hade inte han heller precis. Sen ringde han upp. Jag skällde ut honom som fan och sa hur jag kände. Och sa att jag tycker jag borde få veta varför han inte kan ingå något riktigt. Men han kan inte berätta. Han menar iaf att han inte träffar någon annan. Alltid något. Och han fattade att det han gjorde mot mig var skit. Sa att han har känslor för mig, att han "vill ge dig hela världen men kan inte" osv osv. Sa att jag fick bestämma om jag ville fortsätta träffa honom utan ett förhållande eller om jag ville bryta kontakten. Tänkte några dagar. Men jag visste egentligen vad jag ville redan när vi lagt på.

Hur kan jag släppa honom? Har aldrig känt såhär innan.

Så vi träffades i måndags igen, gick på gymmet, sen bjöd jag in honom till mig. Det ena ledde till det andra och det var en underbar kväll. Hade bestämt mig för att go with the flow. Jag har ändå precis blivit singel, inte läge för mig att gå in i något seriöst. Kan ju lika gärna ha kul så länge?

Han är ju så underbar, vacker, rolig, och mogen faktiskt. Han har berättat delar av sin historia, och jag delar av min. Berättade om när min bror försökte ta livet av mig när han var i sin djupaste svacka. B:s (som vi kan kalla honom - inte min bror alltså) reaktion var förvånandsvärd, beundransvärd. Han tog min hand och sa att han tyckte jag var stark, och att jag ens orkade gå på högskolan. Det var en fin stund. Innan dess hade han berättat om sig själv för mig med, men det var i förtroende så det vill jag inte skriva om här,  oavsett om ni vet vem han är eller inte.

Tänker att det kanske är hans förflutna som hindrar honom.

Har inte träffat honom sen i måndags alltså, men vi har hörts på sms. På mitt initiativ varje gång. Men han har ju sagt att han inte gärna smsar annars.

Jag är den enda som får ta av hans mössa och pilla honom i håret. Har han sagt i alla fall. Det tar jag som en komplimang. Jag ville träffa honom ikväll, för vi har pratat om att han skulle sova över hos mig någon helg. Har inte varit hos honom, för han har precis flyttat och vill göra klart allt innan han bjuder in mig. Även om det gått ett tag nu, hmmmmm!! I alla fall, han kunde inte ses idag. Och jag kan inte ses imorgon, som han ville. Vill inte att det ska gå så lång tid mellan gångerna =( Men vi har ju båda varit upptagna i veckan.

Och jag måste vänja mig vid att vara ensam.

Det känns tröstande i alla fall att han har känslor för mig. Och det har jag ju märkt också, på hans kroppsspråk, på andra saker han säger. Att han ville hålla hand framför alla i Malmö. Han kallar mig vacker, underbar, han vill lära känna mig innan och utantill. Vara den som känner mig bättre än någon annan.
Nästa dag frågar han mig "hur går det med killarna?"

Fu.

Mina känslor går i vågor. Ibland är jag jättearg på honom att han tog mitt nummer över huvud taget och förvandlade mitt liv från en storm till en orkan. Andra dagar är jag så glad i honom att mitt hjärta hoppar till. Längtar efter honom.

Och det roliga är att ikväll ska jag träffa D, dvs. exet. Men han vet vad som gäller, jag backar inte. Har sagt att vi kan ses som vänner. Personligen tycker jag det är för tidigt, och jag är rädd att han får falska förhoppningar. Vi gick på stan idag, köpte två par assnygga jeans <3 Ikväll ska vi kolla på film. Och han ska servera vin. Jävligt farligt. Men jag vill ju inte ha honom längre så från min sida är det inga problem. Oroar mig mest för honom.

Imorgon ska jag och M ut och dansa. Eftersom B tydligen inte har något emot att jag träffar andra kanske jag stöter på någon???! *SUR OCH BITTER PÅ LIVET*

Varför kan aldrig kärleken vara enkel?

Varför faller jag för omöjliga killar och blir tillsammans med de jag inte faller för?

KAOS.

Nu är det slut. Beslutet är fattat, efter tusen om och men. Vi ska inte höras på ett tag. Har en sten i magen och gråtit konstant i två dagar. Känns konstigt.

...

Har mått skit och detta blev grädden på moset... höhö. Har en fet uppgift i skolan också, kurs på "avancerad nivå" och jag känner mig som ett riktigt stolpskott...

I just happen to feel so alone, for today for all days to come
for today for all days to come
I just wanna be, wanna be gone

För mitt hopp är en skadsjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror det finns nån som har svar

Och jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
Och jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles för sent

Men jag mår så galet dåligt just nu. Sover mestadels, och skolan blir lidande. Vilket inte får mig att må bättre precis. Har svårt och fokuserad och känner mig dum i huvudet. Så fruktansvärt inkompetent. Jag kommer aldrig lyckas bli en bra socialarbetare. Funderar på att helt sonika hoppa av utbildningen...

Frånvaro är ett genomgående tema på denna blogg känns det som. Egentligen behöver jag inte ursäkta mig själv, men anledningen till att jag inte brytt mig om bloggen har framför allt varit att vi haft en väldigt jobbigt delkurs och en stor tenta som skrevs igår. Bröt ihop flera gånger under helgen. Om jag får U på denna så fan ta mig. Det hade varit mitt första U under denna utbildning. Jag ska fan skära mig om jag får U. Det förtjänar jag. Det vore skönt dessutom. Saknar värmen som kommer från såret. Och att sen plåstra om sig. Dölja. Fast D hade sett det ganska snart...

Känns överlag ganska meningslöst att leva... Kom hem från introduktionen till det sista delmomentet i kursen, kl 12. Åt lunch (och på tal om mat så funderar jag på att börja en på en pulverdiet eller något, någon som har ett tips?), gick och la mig i två timmar. Sen har jag varit och handlat, käkat en massa pepparkakor. Jag har helt skitit i vikten. Känner mig fulare och större än någonsin. Kollat på gamla bilder och vill bli smal igen. Minus 10 kg hade inte varit fel... Men med min disciplin funkar bara kräkningar =( även om det inte är bra det heller... och jävligt jobbigt. Och svårt att dölja. Men nu bor jag själv i alla fall. Har kräkts en gång sen jag flyttade hit. Skönt att slippa smyga med det.

Vad lever jag för? Jag känner mig så värdelös och meningslös i denna värld. Har inget att ge, känner jag...

Är bara ledsen, fet och tar en massa plats.


What have I become,
My sweetest friend,
Everyone I know,
Goes away in the end,

And you could have it all,
My empire of dirt,
I will let you down,
I will make you hurt

Orkar verkligen inte gå till skolan idag. Orkar inga andra dagar heller för den delen. Är konstant trött. Egentligen skulle jag gå upp kl 7 och sticka iväg och gymma. Börjar inte förrän kl 10 och det tar ca 5 min att gå från mig till skolan så jag hade gott om tid. Men jag orkade inte ta mig upp. Snoozade och snoozade. Gick upp 8.40 istället. Ganska dåligt. Får se om jag hinner iväg ikväll. Skola till 15, sen träffa M, sen hämta mediciner på apoteket, sen plugga. MYCKET plugg. =( Jag har ingen energi till detta!!

Ibland vill jag bara sjukskriva mig igen men vill samtidigt inte halka efter mer...

De största delarna av mitt liv har jag spenderat ensam. Och då menar jag inte utan kärlekspartner, utan ensam. På riktigt. Ensam i ett hörn på dagis när alla barnen stojade omkring och lekte med varandra. Jag fick inte vara med. Troligtvis för att jag hade kort hår och fick ärva brossans kläder= såg ut som en pojke. Var annorlunda, vilket resulterade i ensamhet och ångest inför att gå till dagis. Ont i magen varje morgon. Ingen såg mig. Inte ens fröknarna ville låtsas om mig. För jag var ingen blond liten prinsessa med änglahår.

Sen kom lågstadiet. Då började jag synas lite. Fick ett par vänner som visade sig vara falska. Det fattade jag inte såklart. Fattade såklart inte att jag blev utnyttjad. Det var bra att ha mig när ingen annan kunde leka. Helt enkelt. Detta var ett genomgående tema under hela grundskolan. Helst ville ingen se åt mitt håll. Detta fick mig att må väldigt dåligt, som ni förstår. Gjorde mitt första självmordsförsök när jag var ca 12-13, vilket jag kan tycka är sorgligt när jag ser tillbaka.

det fanns såklart andra anledningar till att jag ville dö också. Att ha en drogmissbrukande storebror som misshandlar en och ett par egoistiska föräldrar som ger noll emotionellt stöd (förutom gällande skolprestationer) hjälpte inte precis. Nu fattar ni kanske varför jag är så störd.

På gymnasiet började mitt sociala liv få ett uppsving. Jag var starkt bestämd att inte låta mitt förflutna förfölja mig. Nu kunde jag ju börja om från början. Men utfrysningen hade satt sina spår och att vara glad, öppen och social var svårt. Men jag fick några vänner och i sin tur en stärkt självkänsla. Jag var värd att umgås med. Jag var omtyckt - vilket är den största komplimangen jag kan komma på.

Högskolan innebar en ny ensamhet då jag flyttade till annan ort. Vännerna försvann sakta men säkert, en efter en. Jag insåg att många av dem inte var mina riktiga vänner. Andra tappade jag helt enkelt kontakten med. Jag fann en ny vän här, men hon är också den enda som jag verkligen har. Har kvar EN från min hemort och that's it. Hon har också flyttat. Jag pratar om mina kära vänner M och E. Hade jag inte haft dem så hade jag dött av ensamhet.

Vilket jag nästan redan gör. E bor som sagt en bit bort och M och jag umgås inte lika mkt längre. Förut bodde vi i samma byggnad, men sen flyttade vi båda två. Hon in till stan och jag ihop med D. När M och jag bodde tillsammans var vi nästan som sambos. Det var härligt. Men sen träffade jag som sagt D och försvann in i den världen. M blev negligerad och jag har tur som har henne kvar. Att hon fortfarande tycker om mig.

De få dagarna som jag och D var ifrån varandra nu när jag försökte göra slut höll på att ta kål på mig. Ensamheten och vad det inneburit för mig genom mitt liv kom ikapp. Liksom ångesten och självmordstankarna. Meningen med livet fanns inte längre. Finns inte nu heller. Men nu är jag inte ensam.

Jag är så rädd för att bli singel. Ensamheten. Jag borde vara van, men den är så ångestfylld. Jag är ingen ensamvarg egentligen. Jag behöver människor runtomkring mig för att känna mig värdefull. D är min enda källa till det just nu, just eftersom E är så långt borta och M träffar jag knappt längre. Om D försvinner, då tynar jag bort.

Därför klarar jag inte av att göra slut...